När jag var mindre... Förr...
På den gamla goda tiden...
Eller någon annan klassisk inledning.
...umgicks jag i fruktansvärt kreativt stimulerande kretsar. Det var betydligt mindre filmkvällar än idag, men betydligt fler andra typer av aktiviteter.
En gång klädde vi Anna i badrock, ansiktskräm, stövlar och en ytterst levande katt och lät henne gå till sin granne för att klaga på den rabattbajsande katten - som i själva verket var hennes egen.
Samma gång, fast senare, lät vi Ena och Kajsa knacka på hos granne nummer två för att sjunga Ipren-låten. Det var fascinerande.
En annan gång fick Anna bli en barbent fågelskrämma med sopborste och långkappa, Ena mördare med screammask och jag rånare med svart mössa för ansiktet och orange termobyxor. Ytterst diskret. Det var mars månad och vi gick för att knacka dörr och sött fråga "Bus eller godis?".
Vi hade talkshows, bland annat en med Anna och Kajsa som MC-tanterna - den var påkostad med egen låt och så vidare. Dock saknades tillgängliga höns och på frågan om höns kunde simma blev tanterna konfunderade till dess att en gummianka hittades i strumpan Kajsa hade på foten. Ankan släpptes i en förberedd balja med vatten och frågan besvarades. "Ja, höns kan simma."
Vi var intreserade av musik också. Därför tog jag på mig en väldigt avslappnad klänning, satte en stor och rund taklampa på huvudet och försökte mima till Di Levas Miraklet. Bortsett från att jag inte kunde texten var det ett väldigt inlevelserikt uppträdande. ´
Anna och jag lät våra skådespelartalanger flöda genom att klä ut oss till Olle och tant Inga. Min absolut stiligaste felsägning var "folk har inget fett - jag menar vett - i kroppen nuförtiden".
I egenskap av samhällsintresserade i tidig ålder placerade vi en videokamera i en gympapåse och lät filma vår ovetande klass under en mattelektion som senare kom att innehålla såväl sång som dans. Som en ungdomlig version av Uppdrag: Granskning.
Mina vänner börjar fylla 20 hur som helst nu. Och jag tror jag har dragit på mig en 20-årskris i deras ställe. Man skulle vara ung och lyckligt ovetandes som Therese istället. Hon har minsann hela livet framför sig medan vi andra är halvvägs till 40.
3 kommentarer:
Jag är så nöjd för idag har jag fått säga "nej, tyvärr, jag vet nite vem det är, hon är för UNG för att jag ska känna till henne", det har aldrig hänt mig förr. Alla brukar ju vara äldre än mig... Vilken känsla!
Dagens ungdom. De får inte lära sig någonting i skolan nuförtiden.
Therese, Therese, Therese. Välkommen till min värld. Snart kommer du märka hur det är att inte ha en aning om vem han eller hon är. Vem som bor där, och vilka som hänger med varandra. När du först fyller 19, för att sedan fylla 20, då kommer du märka hur åldern tar ut sin rätt.
Förövrigt har jag fått ruskigt dåligt minne. Jag tror det är mina mediciner som spelar mig diverse spratt. Jag ska nog leva med åldern istället för att knapra piller.
Skicka en kommentar